anna mosell

- Jag borde ha fått tvångsvård, säger hon.

Det är en pytteliten tjej som möter oss vid bussterminalen i Halmstad. Hon har korpsvart hår, sotade ögon, ring i näsan och vitmålat ansikte.

Sofie, 23, guidar oss till Glommen på landsbygden utanför Falkenberg, där hon bor med sin mamma i ett rött trähus.

Vi har med oss bullar och kakor. Sofie tuggar i sig en av de minsta kakorna.

I dag är hon fri från anorexin. Det tog tio år - och krävde specialistvård.

När Sofie var 20 år var hon nära att mista livet. Hon vägde 25 kilo och var bara ett skelett.

Hon hade dödsångest, hjärtsvikt och en puls på 170. Och var så svag att hon inte kunde vända sig om i sängen.

Gränsen för vad kroppen orkade var nådd.

- Jag fick hjärtstillestånd, berättar Sofie.

Men hon hade tur och överlevde - tack vare att hon råkade befinna sig på sjukhus när det hände. Hon hade precis fått komma till Ätstörningsenheten på Universitetssjukhuset i Lund.

Blev sjuk när hon var elva

Sofie är en av alla flickor som gått miste om sin tonårstid - för att de nekats specialistvård. Eller fått vänta för länge.

Hennes kritik mot anorexivården är svidande. Och hennes journal en provkarta över hur vården ser ut i dag.

Sofie blev sjuk som 11-åring. Hon har inte gått i skolan sedan sjuan - utan istället åkt in och ut på olika psykiatriska kliniker i åratal. Utan att bli frisk.

Tre gånger har hon varit inlagd på barnpsyket. Två gånger på vuxenpsyket.

- Jag fick ingen vård alls för min anorexi. De tryckte i mig en massa mat. Sedan kom jag hem - och gick ner i vikt igen. Jag blev bara sjukare, berättar Sofie.

Vuxenpsykiatrin var en skräckupplevelse.

"Jag smusslade undan maten"

- Jag var ofta livrädd på psyket. Där fanns patienter som tände eld på sig själva och tog livet av sig.

Dessemellan skulle hennes mamma ta hand om henne. Men Sofie lurade alla.

- Alla trodde att jag åt. Men jag smusslade undan maten ... under stolsdynan, i fickan ...

Först när hon var 18 år fick Sofie komma till en specialistklinik, till Anorexicentrum i Varberg. Men efter fyra månader ville hennes läkare inte förnya remissen.

- Han tyckte inte jag ökade i vikt tillräckligt snabbt. Det var privat vård och dyr vård, så landstinget ville inte hjälpa mig längre.

Sofie släpptes ut för tidigt - och blev snabbt sämre igen. Till slut levde hon på ett äpple och en apelsin om dagen. På nätterna klättrade hon ut genom fönstret och sprang i skogen.

Skickades hem efter några timmar

En vinternatt när hon var ute på sin "tvångsrunda" trillade hon omkull och blev liggande i snön. Hon lyckades larma sin mamma på mobilen, sedan svimmade hon.

Sofie fördes kraftigt nerkyld i ambulans till sjukhuset. Men efter några timmar skickades hon hem.

- Det första jag gjorde var att springa ut i skogen igen . . .

I en debattartikel i Aftonbladet i januari förra året kritiserade Sofie Hermansson beslutet att skicka hem henne.

- Läkarna gjorde fel som inte tog in mig för tvångsvård, innan det gick så långt att jag var nära att dö. När man är så underviktig som jag var, då måste man ta till tvångsåtgärder för att rädda liv, säger hon.

Efter hjärtstilleståndet vände det.

En dag fick Sofie syn på sig själv i en sjukhusspegel.

"Har alltid varit självdestruktiv"

- Jag såg ut som ett skelett. När jag drog i skinnet stod det rakt ut. Då kände jag "Så här vill jag inte ha det".

Hon blev kvar på ätstörningskliniken i ett år - frivilligt. I dag kan hon kontrollera sjukdomen.

- Men jag har fortfarande svårt att acceptera min nya kropp. Jag har ju alltid varit så himla mager. Och jag tycker inte om att äta ensam.

Sofie mår fortfarande inte bra.

Tidigare svalt hon sig. Nu skär hon sig.

- Jag har bytt ut ett självskadebeteende mot ett annat. Jag har alltid varit självdestruktiv. Anorexin var ett uttryck för det, berättar Sofie.

Sårbarheten lyser igenom, trots ett nytt lager vitt puder i ansiktet.

"För frisk för terapi"

Nyligen fick hon diagnosen borderline. Sofie har vädjat om psykoterapi i flera år.

- När jag hade anorexi sade läkarna att jag var för sjuk för terapi. Nu får jag höra att jag är för frisk för terapi. Läkarna går bara efter vikten, säger hon.

Kanske livet hade varit annorlunda i dag, om Sofie hade fått specialistvård för sin ätstörning från början. I dag är hon förtidspensionär.

Ungdomar brukar ha drömmar, planer, förhoppningar.

Sofie Hermansson, 23, har inga.